Farvääääl farväääl förtjusande huuuus... vi träffas nog aldrig mer...

Nu var det ett tag sen jag skrev här.. MEN det finns en ursäkt.. jag har inte haft något internet. Numera är jag dock stolt ägare av en liten dongel, som förövrigt kan vara det absolut fulaste ordet som finns!

Ja och idag är det adjöss å goodbye Hillsta, väldigt blandande känslor. Trots att jag bara bott inne i stan sen söndags så kan jag redan känna hur fantastiskt härligt det är med alla smidigheter som staden har att erbjuda. Men också närheten till familj och alla vänner. Trots detta är det naturligtvis fruktansvärt jobbigt att lämna det fina huset i Hillsta, det är ju mitt lilla hus, mitt hem! Klockan två idag ska vi träffa de nya ägarna på banken och ge dom våra nycklar... snyft.

Vi var där igår kväll å tömde det sista från alla uteutrymmen, det är fantastiskt vad man hinner samla på sig saker på bara två år. Man har ju inte riktigt förstått hur mycket saker man har haft när det har varit utspritt i ett 83kvm torp och en gigantiskt traktorloge. Men nu när vi har fyllt svärföräldrarnas hela garage plus två rum så början man få en klarare bild...
Det är tur man har så underbara svärföräldrar som ställer upp å hjälper till, Jerry var ute i Hillsta å slet till sent igår kväll med oss...

För att inte tala om flytten av själva huset då Jocke och Jossan slet som djur, vi hade aldrig klarat det utan dom! Även min pappa gjorde en hjälteinsats med att fixa en 12 meters lastbil från sitt jobb. Med och bar grejer var också Ann-Marie, min lillebror, Monica, Sanna. Å min underbara mamma var såklart också där och slet hårt både med att fylla kartonger och tömma godispåsar ;)

... själv satt jag mest med min foglossning, mina vadkramper och halsbränna på en stol och talade om vart saker skulle packas ner och stuvas in... ja, å hjälpte mamma lite med godispåsen såklart ;)


Så fort allt är helt klart nu med Hillsta så lovar jag lite mera uppdateringar från kaoset på skjutbanegatan...

Over and out

Äntligen!

Igår kväll när vi hade lagt oss å skulle sova så fick Niklas äntligen känna bebisen!
Den har bara rört på sig så att jag känner det tidigare men nu så hade den ett litet race igår kväll och när Niklas la handen på min mage fick han känna sitt barn röra på sig därinne.
Hans leende var från ena örat till det andra... han har ju gått i 22 veckor å väntat på det :)

Deppdag..

Ja, idag och alla andra dagar den senaste och antagligen även den kommande tiden...
Det har inte alls gått som vi hade tänkt oss med renoveringen, det har blivit så sjukt mycket mera jobb än vi tidigare trott och det tar så mycket längre tid än beräknat. Flyttlasset går på söndag från Hillsta men frågan är vart vi ska köra oss och alla våra saker när lägenheten inte är klar, vi kan ju inte ställa in alla våra möbler i slipdamm å bråte... eller bo i en lägenhet utan kök för den delen.
Nu lutar det åt att vi ska hyra ett hus i Tortuna en månad tills renoveringarna är klara, men usch va det känns jobbigt.. har en stor klump i magen (förutom bebis) som är där när jag vaknar på morgonen och håller mig vaken till sent på nätterna. Det var inte såhär det skulle bli!
Är bara glad att det händer nu å inte sen när bebis har kommit.

Men att bo i Tortuna en månad innebär att vi kommer "så-länge-bo" där utan att packa upp våra saker. Vi kommer att få bo i en månad med hela vårat liv nerpackat i kartonger!

Ja nu är det mulet trots att solen skiner...

Första sparken

Igår kväll kom den första sparken! Det var.... jätte konstigt! :S
Jag satt med armarna i kors över magen och sparken var så ordentlig att det buffade till på armen. Jag har ju känt småkittlingar i magen och hur den rör sig ända sen vecka 15 så jag trodde väl att det skulle kännas ungefär så, fast lite starkare. Men det här var något helt annat som inte går att beskriva... det kändes läskigt och inte alls naturligt.
Hoppas att jag vänjer mig...
Jag låg och sov på helspänn igår kväll, livrädd att det skulle sparka igen.

Väntar på dig

Ibland kommer det till mig...
... att det lever inuti mig.

Något som inte kan värderas eller mätas med pengar...
ett ovärdeligt liv som ligger där inne i värmen och så nära mitt hjärta på alla sätt!

Jag känner dig inte än men ändå är du det viktigaste i mitt liv, du går före allt och min kärlek till dig är så stark.

Hälften jag, hälften Niklas och vi är redan så stolta över dig!

Snart kommer vi att mötas som barn, mor och far...
...tills dess vakar jag över dig min fina skatt.

Å så var det hela igång!

Ja igår så fick vi äntligen nycklarna till lägenheten. Det var så spännande att få åka å titta på vad man hade köpt egentligen, för när man ser det som hastigast på en visning och lägenheten dessutom är möblerad så är det svårt att skapa en korrekt bild.

Den korrekta bilden blev dessvärre att köket var betydligt mindre än vi tidigare trott och det var avsevärt mycket mera jobb med hela lägenheten än vad vi hade hoppats... suck.

Ring oss inte på en månad eller så..!

Idag var Jonna här och hjälpte mig att packetera in saker i tidningspapper och packa ner det i kartonger, hon är en sån ängel!

Det är också skrämmande lite vad som hamnar i "loppis-kartongen", jag som hade bestämt mig för att rensa ordentligt nu när vi flyttar :(

Efter att vi packat så många kartonger som fick plats i två bilar så åkte vi till lägenheten där ängeln hjälpte mig att bära in dem.

Bebisen i magen sa till ganska så snabbt att vi inte orkade hålla på å kånka kartonger och just då kom min andra ängel (såklart Niklas) och hjälpte Jonna med de sista kartongerna.

Jag åkte hem ganska så snart efter att vi burit in kartongerna och ängeln skulle vidare och vara någon annans ängel... å hjälpa till att bära en garderob.

Min andra ängel stannade kvar och gick lös med sin kofot. Jag lovar er att lägga ut före och efter bilder sen :) och kanske en och annan under tiden...

Nu har jag precis freebasat ihop en lasagne som snart är klar... magen kurrar och klockan är mycket. Niklas har kommit hem och jag ska ta och krama om honom ordentligt och höra hur katastrofalt det såg ut under och bakom hela köksinredningen.

Bara för att visa lite HUR värdelöst det här köket är så kommer här ett fantastiskt exempel.

Första bilden visar hur det blir om man försöker öppna stenåldersugnen, den andra bilden visar lösningen... MAN MÅSTE ÖPPNA SKÅPLUCKAN!! (tänk att kvinnan innan oss hade bott såhär i 8 år utan att tycka att detta var ett problem?!)

OMG ? !